Min första kärlek, den allra första jag kommer ihåg var nog Tobias Lundström. Det var när jag gick på dagis. Men då var väl kärlek något annat än vad det är för en idag? Man kan ju inte riktigt kalla det kärlek, men det var väl då jag började känna för det andra könet. Man förstod att det skulle vara flicka och pojke och att man skulle pussas.

Om man ser över hur jag sett på kärleken under låg- till högstadiet så var jag nog mycket kär, men det var nog självaste tanken på att vara kär som jag var kär i. Det är väldigt lätt att ta misste om vad som är vad.

Nu skulle jag vilja säga att min första kärlek är min nuvarande pojkvän och sambo, Paul Larsson. För mig är han allt. Men jag kanske skulle ta och berätta lite om när vi träffades så förstår ni kanske bättre?

För snart tre år sedan så var jag och min dåvarande bästa vän, Johanna, medbjudna av en kompis till oss till en fest nere i stan. Jag var väldigt osäker om det var bra om vi åkte dit eller inte, pga hur mitt och min mammas förhållande var. Tillslut så bestämde vi oss att vi skulle ta bussen ner och möta Jonna, vår kompis. När vi tagit bussen och mött upp henne stod vi och väntade en liten stund, för Jonna hade två andra kompisar som också skulle följa med. Vi stod där i kanske 5-10 minuter innan vi såg någon komma från en liten gata. Mina ögon fastnade direkt på mannen med de vackraste ögonen jag sett! Jag kan se det som i slowmotion framför mig, just i denna stunden. Mitt hjärta högt bankandes och allt annat stod helt stilla. Ljuset från en lyktstolpe lös upp bakom honom så han såg ut som en ängel, en vacker blåögd ängel. Han räckte fram sin hand och presenterade sig själv som Paul. Jag tog i hans hand och sa mitt namn, och fnittrade lite nervöst. Jag tänkte honom ska jag ha!

   När vi väl kommit upp till festen fanns det inte så många som varken jag eller Johanna kände. Jag kommer knappt ihåg vem som var där eller vem som hade festen, allt jag kan komma ihåg är honom. Johanna och jag började prata med Paul, och så kom vi till åldern...Han berätta att han var 24 och frågade hur gamla vi var. Jag ville se hur gammal han tyckte jag såg ut så vi sa att han fick gissa. Han gissade på 20-21, och oj vad fel han hade! Nej, vi är 15 sa vi. Jag kunde se hur chockad han blev över den bekännelsen och senare gick han iväg. Jag tänkte så lätt ska du inte komma undan, jag hade redan ställt in mitt sikte och var klar att skjuta. Jag SKULLE ha honom!

   Vi fortsatte att prata under hela kvällen och ju mer jag pratade med honom desto mer tyckte jag om honom. Jag som oftast har haft svårt för att prata med killar kunde prata med honom utan några stammningar eller att snubbla på orden. När vi äntligen kysstes, det som jag längtat efter hela kvällen, så var det som att all luft gick ur mig. Allt annat försvann och det var bara vi två. Det var som i svanprinsessan, när Odette dansar med Derek i balsalen och alla runt omkring försvinner och de dansar på ett vitt skinande ställe.

   Även om vi bara träffades från 21:00 till 01:00 så kändes det som att vi känt varandra mycket längre än så! Av någon anledning så blev det inget byte av nummer, och hela veckan efter den helgen var jag som en zombie. Jag gick i skolan och var hemma och gjorde vad jag skulle, men jag var inte närvarande. Jag var fortfarande på den festen med honom. Pratade med honom, skrattade med honom..kysstes med honom.

   Den helgen efter festen gick jag in på min mail och ser att jag fått ett mail från en adress som jag inte kände igen, och mitt hjärta började slå som det aldrig slagit innan. JA, det var han! Han hade skickat och frågat om mitt nummer, det var svårt att hitta mig sa han. Jag var så lycklig, och vi började prata i telefonen, dag ut och dag in. Han blev som min drog. Så fort jag fått pratat med honom så kände jag mig lycklig igen! Han gjorde, och gör fortfarande, mig hel! Jag älskar honom av hela mitt hjärta och kan inte tänka mig ett liv utan honom, det finns bara inte. Han är mitt ljus, min luft, mitt allt! <3

"In uno oculorum tuarum" - Med en enda av dina blickar.