När folk beskriver mig så brukar det vara trevlig, snäll och glad...Menas det med tråkig?? Jag får aldrig beskrivningar som rolig, fräck eller vad man nu kallar de "vilda" typerna.. Är jag så tråkig? Är jag inte något kul någonstans, aldrig? Det måste jag väl vara, eller? Är jag feg, ospännande(om det ens är ett ord) och aldaglig? Är jag för mycket "svensson-svensson-familj" betéende? Lever jag inte livet? Har jag någonsin gjort det? Vill jag göra det? Så många frågor, så lite svar...

Gud vad svårt...jag har ingen aning om vad mitt favoritminne är, jag har så många! Så klart när  jag träffade Paul, alla roliga stunder med Johanna, alla underbara med tjejerna, massvis av barndomsminnen, det är helt enkelt för svårt att bestämma sig!

Ni får nöja er med detta, jag kan verkligen inte välja.

Love

Kerstin

Min absolut första kyss, eller puss, som jag kommer ihåg, kommer jag ihåg väldigt väl. Det var när jag gick på dagis, Hatstugen, och jag var ute med mina kompisar och lekte på den enorma gården eller i trädgården eller vad man ska kalla den. Jag har för mig att det var lite kallare väder, kanske höst. Tobias hette han, och han var en av de alla pojkar jag var kär i när jag var liten, tror jag nämnt honom i ett tidigare inlägg. Men som sagt, vi var ute och jag har för mig att vi skulle gå in, men tobias ville ha en puss innan vi gick in så han typ jagade mig över en kulle tills han fick tag i mig och pussade mig rakt på munnen, med sin snoriga näsa och mun, konstiga att jag inte ville pussa honom? Jag sa till och med att han skulle snyta sig först :P Han var en sådan söt pojke med brunt hår, bruna ögon och glasögon. Liten och späd kille, vilket han fortfarande är, och kort.

Det är kul att man kommer ihåg små glimtar från när man var liten, sånna som får en att skratta. Ni vet när man är liten och kan säga vad som än faller en in, så skoj!

Love

Kerstin